Hennes dagbok

Enda sedan jag kom i kontakt med psykiatrin, för nästan exakt två år sedan, har de rekomendreat mig yoga och mindfullnes. Första gången de ordinerade detta skrattade jag dom rätt upp i ansiktet. "Ska jag andas lugnt, gå in i mig själv och inte tänka på något alls???!! Har ni ens träffat mig?!" Jag slängdes med ens tillbaka 10 år då jag och min syster skulle prova yoga för första gången. Jag var 15 år gammal, vi bodde i London och i en mörk lite lokal som stank rökelse skulle vi sitta en timme och lära oss denna form av yoga-meditation. Yogin som höll i det hela börjar med att slå i en liten gonggong och brumma (ni vet det där mörka ljudliga andningarna en ska göra) huuuuummmmmnnnn. Där och då var det kört och jag och Sara börjar skratta. Först försöker vi hålla det inne, vi guppade tyst upp och ner och blev röda i ansiktet, men så for vi mötte varandras blickar bröt vi ut i ett ljudligt skratt. Vi visste att man verkligen inte fick låta vilket gjorde det hela ännu roligare. Ledaren blev besvärad och bad oss vara tysta men det gick inte. Minns inte riktigt hur vi klarade av timmen men vi stannade hela 60 minuter och efterråt frågade dom om vi villa ha kakor. EEhhh, JA! Jag hoppades på oreos men det vi fick var deras hemgjorda nöt och gryn-kakor som inte innehöll något socker (vill ha receptet på detta idag, men tror det är lite väl sent påkommet). Vart så besviken och gick därifrån med tanken att jag aldrig ska göra detta igen.

 

Tillbaka till 2013 kunde jag inte förstå hur detta skulle hjälpa mig över huvdtaget, MEN idag kan jag inte vara utan yogan. Sedan några månader tillbaka yogar jag minst en gång i veckan och uppskattar den stunden för mig själv. Första gången det verkligen släppte grät jag mig egenom hela passet. Jag stod längst fram och när yogaläraren säger "känn hela din kropp. Den är lugn, varm och bra. Du är okej." Din kropp är okej" Då brast det för mig. Det rann tårar i 55 minuter och det var så jäkla befriande. Jag går på yoga för MIN skull och ingen annan. Inom alla andra träningsformer jämför jag mig med andra men just denna är annorlunda. Jag håller mig på min matta, fokuserar på andningen och rabblar mitt mantra om och om igen: "Du är okej. Du är okej. Du är okej".

 

Nu ska jag äta frukost framför nyhetsmorgon och sen slira om till träningskläder. Borde också städa då jag ska ha middag med en kompis här ikväll men vi får se om jag hinner (läs orkar) :)