Att vara arg.
Ilska. De senaste dagarna har jag funderat mycket på just den känslan. Känslan av att nästan alltid vara arg. Det tar på krafterna och jag är hela tiden på helspänn, som att jag liksom vet att något snart kommer hända, någon snart kommer att säga något som liksom trycker på alla dessa knappar och gör mig ursinnig. Jag har fått oroliga och omtänksamma kommentarer av min familj att det är farligt att vara så arg, att det tar på krafterna att bära denna ilska.
Jag förstår dom, det gör jag, för jag kan ibland känna det själv. Periodvis kan jag vara så arg att allt irriterar mig. Att liksom allt som sägs på nyheterna, alla artiklar jag läser och allt mina vänner delar på sociala medier går att tolka som något som bekräftar min enorma ilska.
Men, här om dagen då jag lyssnade på Sanna Lundells sommarprat blev jag lite lugnare. Inte lugnare som att jag nu kommer sluta vara arg, utan lugnare som att jag vet att det är fler som känner samma som jag gör. Som också är fly förbannade, som också vägrar hålla käften och som också vill skrika högt så fort någon berättar för mig att jag nu satt på mig någon offerkofta som minsann inte passar sig.
Jag förstår att detta låter flummigt, men jag ska förklara: Jag är så jävla arg på hur det ser ut i vårt samhälle idag. Jag är så jävla arg över att det överallt fortfarande finns sånna enorma orättvisor och jag är så jävla trött över att vår jämställdhet (eller vår icke jämställdhet) går så, så SÅ långsamt fram. Fattar ni hur sjukt det är att vi tjejer fortfarande får skulden och blir ifrågasatta efter en våldtäkt? Vi blir bedömda utifrån "hur tydliga" vi var då vi sa nej, vi blir bedömda utifrån hur mycket vi hade druckit, vi blir bedömda utifrån vilken situation VI SJÄLVA tydligen satt oss i. Vi blir också bedömda utifrån hur vi ser ut. Är vi fula kan vi inte bli våldtagna, speciellt om killen i fråga är snygg. Om vi har följt med honom hem från krogen så vet vi ju vad som väntar och om vi blir apatiska, chokade och bara ligger där i sängen och skakar av rädsla, ja, då har vi ju inte ens sagt nej.
Jag är trött på att behöva förklara mig, och blir arg när jag måste göra det. Förklara varför det är skillnad på om en man får en klapp på rumpan på krogen, jämfört med om det händer en kvinna. Reptilhjärnan går ingång DIREKT för vi vet att skulle något hända oss är det vi som ska ha alla svaren. Vi får inte uppmuntra, vi får inte le. Men, GLÖM INTE: vi får heller inte slå bort handen på killen som precis tog sig denna orimliga frihet, för "han var ju bara snäll", visade inte uppskattning och du ska vara GLAD över detta.
Jag är så arg över denna dubbelmoral. Vi ska vara smala, men inte för smala (vem vill ha ett benrangel liksom?). Vi ska vara sociala, men aldrig ta över en diskussion (vem orkar diskutera med någon rabiat kvinna?). Vi ska vara bra på att laga mat, men självklart ha ett jobb och höga ambitioner (för vem vill ha en hemmafru? Dom hör ju hemma på 50-talet). Vi ska bry oss om vårt utseende men inte visa det för någon och bara se naturligt underskön ut (för vem vill vara tillsammans med någon som har så mycket smink att en inte känner igen henne på kvällarna?). Sist men inte minst så ska vi våga ta plats på jobbet, för vet ni vad? Alla har samma förutsättningar, det handlar bara om hårt arbete och att visa lite stake.
Jag är arg, men jag vet om det. Jag är arg och jag älskar mig själv för det. För vet ni vad? Jag vet att fler känner samma sak. Jag vet att min ilska, min passion och mitt jävlar anamma delas av så många fler. Av Sanna Lundell, av Zara Larsson, av Kakan Herrmansson, av många av mina vänner och av min älskade, älskade syster för att bara nämna några. Vi håller inte käften och vi använder vår vrede utan att skämmas eller tystas ner. För detta är fan WACK!
Jag kommer fortsätta med min semester nu, men försöka mig på något mer inlägg i nästa vecka när jag är tillbaka på fastlandet med bättre internetuppkoppling.
Ha en fortsatt fin sommar så hörs vi snart!
Puss och gull!