Ångest.
Fy fan. Fy i helvetes jävla fan. Prick just nu kom ångesten. Ni vet den där då en ifrågasätter hela sin existens. "Vem är jag? Gör jag verkligen det jag vill? Varför är jag så ensam? Vart är den där snubben som alla sagt skulle bli min? Ni vet han som ska komma in i ens liv och röra runt i allt en trodde var viktigt? Han jag ska bli gammal med? Vart är han? Och vem är jag? Varför går jag upp ur sängen varje morgon? Är det DETTA SOM ÄR MENINGEN MED LIVET?"
Jag får dessa känslor ibland. Har aldrig kartlagt dom men börjar nu. För detta händer rätt ofta. Jag känner mig betydelselös och vill ge upp ALLT. Ifrågasätter allt som går och är så självkritisk att jag ibland blir chockad över hur vidrig jag kan vara mot mig själv.
Känner ni igen er? Och vad gör ni då? Själv blir jag typ bara ledsen, gråter och ringer mina vänner i panik. Detta gör såklart saken värre. Att jag liksom kräver uppmärksamhet. Och sen är den onda cirkeln igång. Fy. Fyfyfyfy!