Valborg 2013
År 2013 i januari säger jag upp mig från mitt jobb i en klädbutik. Jag har fått ett "riktigt" jobb. Jag ska jobba som säljare på ett av Sveriges mest framgångsrika koncerner. Jag kommer ha en dator, telefon, skrivbord. Jag kommer få bra friskvårdsbidrag, äta fredagsfrukostar med kollegorna, åka på roliga resor och jag kommer tjäna pengar. Inom något år eller två kommer jag säkert kunna köpa en större lägenhet också. Ja, 2013 var jag övertygad om att det skulle bli mitt år. Året jag skulle tänka tillbaka på som mitt startår i mitt riktiga liv. Om någon berättat för mig att jag två år senare skulle sitta i samma lägenhet, med sämre lön, färre resor, med en depression i bagaget och även en ADHD diagnos hade jag skrattat dom rätt upp i ansiktet. 2013 var året jag skulle kunna använda mitt egenskrivna motto "livet är en tävling, det handlar om att vinna" och faktiskt prata om mig själv som vinnaren.
Men det blev inte riktigt så.
Jag har i hela mitt vuxna liv haft ångest, hos mig yttrar det sig oftast i gråt. Vissa perioder kunde jag ligga hemma och gråta en hel dag. Skrikgråta, skaka, hulka, kippat efter luft och inte förstått hur jag någonsin ska kunna sluta. Ibland höll det i sig i två-tre dagar men sedan var det över och jag återgick till den glad, sprudlande, peppiga tjejen min omgivning kände igen mig som.
Den här gången var det annorlunda. Tidigare perioder hade jag ju tanken "hur ska jag sluta gråta?". Så var det inte den här gången. Jag reflekterade inte ens över att det skulle ta slut för att det var så jävla långt borta. Jag kunde inte komma ihåg hur det kändes att vara glad. Det var som om jag var ett spädbarn som för första gången ser livet utanför mammas kropp och skriker rätt ut, men oavsett hur mycket hon tröstar blir jag inte lugn. Jag är nyfödd och vet inte hur det känns att göra något annat än att gråta, exakt så kändes det.
På Valborg hämtade min mamma mig och körde mig hem till henne och min bonuspappa. Nu i efterhand vet jag att hon var rädd. Hon visste inte om jag skulle skada mig själv, eller ännu värre faktiskt ta mitt liv. Hennes faror var befogade då jag haft intensiva självmordstankar ungefär en månad tillbaka. Jag minns fortfarande när jag började komma tillbaka och tycka om livet, hur sjukt det var att jag inte funderade på självmord längre. Typ: är det såhär andra människor mår?! Vilket skönt liv!
Både Valborg, 1 maj och ca två-tre veckor fram har jag väldigt få minnen ifrån. Jag kan inte berätta exakt vad som hände utan det enda jag kommer ihåg är den otroligt starka ångesten jag hade. Det är som att jag har tusen dementorer, (ni vet dom som i "Harry Potter" suger ur all lycka man någonsin känt) svävande över mig. Så fort den ena tagit hand om mig fortsätter den andra så att jag inte har en chans att återhämta mig.
Mitt nästa minne är när jag sitter mittemot två psykologer. Min resa tillbaka hade startat. Nu skulle jag äntligen få hjälp.
Tack återigen för att ni läst <3
Puss och gull!