Hennes dagbok

De senaste dagarna har jag inte mått så bra. Jag har haft en man som stalkat mig på jobbet, vilket lett till att jag nu är hemma från jobbet min andra dag på raken. Det är obehagligt och då jag är som jag är påverkar det mig lite extra. ADHD´n har givit mig fantastiska egenskaper som jag inte vill byta bort för allt i världen. All min glädje och energi, min kreativitet och min medkänsla, min kärlek och min hyperfokusering. Men en annan egenskap är att liksom inte kunna släppa saker och ting, älta, älta och åter älta tills det tillslut inte finns något annat i huvudet en just DEN saken. Det är himla påfrestande och till slut måste allt ut. All energi jag lägger på att tänka måst få utlopp. Jag går då tillbaka till gamla vanor. Eller ovanor. Eller självskadebeteende, kalla det vad ni vill.
Jag äter. Jag äter inte för att jag vill, eller tycker det är gott. Jag äter för att jag måste göra något. Jag klarar inte av att sitta hemma själv med ångest, det går inte. Så jag äter, och ibland spyr jag.

För flera år sedan började min syn på mat förändras. När jag var liten fick jag alltid beröm av andra föräldrar för att jag åt allt det de serverade (för övrigt en konstig sak att ge beröm för). Jag hade lärt mig att man alltid smakar och att det var otrevligt att inte äta upp, så det gjorde jag såklart. Sen har jag alltid tyckt om mat.
Men när jag flyttade hemifrån som 18 åring, till en ny stad utan närhet till mamma eller pappa så började jag hetsa. Jag träffade en kille som tränade mycket och när skolan gick utför vände jag mitt fokus någon annan stans: mat och träning. I ungefär tre månader tränade jag nästan varje dag. Jag hade lagt ner skolan och tränade samt festade. Jag åt bra 6 dagar i veckan och pizza varje söndag. Även om det låter ganska bra och sunt så vart det startskottet för ett beroende jag nog aldrig blir av med. För jag vet inte vad lagom är, när jag går över gränsen och går från sund till manisk.

Efter två säsonger, en i alperna, där jag vart hjärtekrossad, festade varje dag och i princip bara åt skitmat och en på en skärgårds ö, med ungefär samma vanor, började jag på en pulverdiet. Mamma hade gjort samma sak och hon hade gått ner jättemycket. Jag kände mig plufsig, spritfet och inte alls fin så det kändes helt perfekt att göra samma sak. Jag visste redan från dag ett att jag skulle klara detta galant. Att ha en vinnarskalle och gått självförtroende (har alltid haft det, men det får inte förväxlas med självkänsla, den är nämligen kass) var ett recept för success! Förutom shakes och träning ingick invägning, samtal samt gruppsamtal under tiden. Jag var minst redan från början men gick ändå ner snabbast- YES! Jag var så jävla stolt! Jag började få uppmärksamhet från killar, kompisar sa hur fin jag var och jag kände mig så himla lyckad. Smal och lyckad.

Detta höll dock inte i sig länge. Efter någon månad skulle jag börja äta vanlig mat igen och ångesten kom som ett brev på posten. Jag hade en dag i veckan då jag fick äta något onyttigt, typ en chokladbit eller ett glas vin, men det funkade såklart inte. En chokladbit blev två, blev tre, blev en hel chokladkaka. Under tiden studerade jag. Jag gick från att vara bäst i klassen till att inte ens komma till skolan. Hela min tid gick åt att planera min kost, träning och vad jag skulle unna mig. Tillslut funkade det inte längre. Min "en dag i veckan" eskalerade och nådde tillslut oanade proportioner. Jag låste in mig i min lägenhet och ägnade dagar till att äta. Äta och spy. Det var ångesten som fick mig att spy. Ibland behövde jag inte ens stoppa fingrarna i halsen utan det kom av sig själv. Den perioden är en av de mörkaste i mitt liv.

"23/4-11
Jag visste inte att man kunde hata sig själv såhär mycket som jag gör just nu. Det självhat jag känner är obeskrivligt. Jag har ingen självbehärskning och det känns som någon annan lever det liv jag borde leva. Jag sitter i min lägenhet och ser ut genom fönstret. Det är soligt och fåglarna kvittrar, men för min del fick det gärna regna.
Jag tänker ofta på döden. Hur det skulle vara och hur det skulle kännas. Det är tur att jag är höjdrädd och knivrädd.
Jag vill förändras, vara mig själv och vara glad igen.
Jag vill vara lycklig. Jag vill höra hemma."

Den här texten är ett utdrag ur min dagbok jag skrev från och till i. Jag får ont i magen när jag läser den för jag kan fortfarande komma ihåg hur det känns. Jag kommer aldrig glömma det.

Idag mår jag såklart bättre och dessa tillfällen blir färre och färre. Ibland kan det gå månader innan jag gör det. Men mat kommer alltid finnas där som en ångest i kroppen. Och så fort den kommer krypande vänder jag mig ofta till den. Det där som jag vet om. Det där som jag känner igen. Även om jag är medveten om att det är ett självskadebeteende och att det alltid blir sämre så är det lätt att glida in i det. Precis som för en alkoholist. Dom vet att det är fel, att det blir värre, men ändå står dom där och köper sin vodka. Jag vet att det är fel, att det blir värre, men ändå står jag där och köper mina bullar. Mina fem bullar, två längder och min chipspåse. Och sen skäms jag.

Nu ska jag ta en dusch, sen träffa en massa fina personer. Det behöver jag idag.

Puss och gull!