Hennes dagbok

Innan min diagnos hade jag svårt att känna mig hemma någonstans. I min lägenhet var det kaos, på arbetsplatsen styrdes jag av dagsform och hur mycket sömn jag fått och många av mina relationer var ytliga och flyktiga. Jag hade ingenstans där jag kunde slappna av och andas ut, ladda batterierna då hela livet var kaos.
Idag har allt ändrats. Mina lägenhet är mysig (även om jag fortfarande avskyr att dammsuga), mina nuvarande vänner litar jag på och har en djup och rotad relation till, mitt arbete vet allt om min ADHD, om mina panikattacker vilket gör det lätt och roligt att jobba samt att jag har denna- min älskade blogg där jag kan ventilera och skriva av mig. Allt detta har nu resulterat i en mer trygg relation till mig själv samt mina viktiga personer.

Förra veckan var jag ju på kickoff och där delades pris ut för "årets pärla" ut. Jag vann inte men min chef skrev denna fina nominering:

 

Jag vet att jag är en av de bästa säljarna på hela företaget. Det låter som jag skryter, men så är fallet. Men det var inte det som kändes viktigt efter att jag läst min chefs ord utan hennes beskrivning av mig som en förebild för alla med ADHD. Jag vet inte själv om jag ser det så, jag är ju bara mig själv. Dock är det såklart min önskan och det är vad jag strävar efter. Jag vill visa hur fantastiska vi är, hela bunten. Hur vi känner exakt allt, hur vi hanterar lycka och sorg som på något konstigt sätt alltid är närvarande, hur vi älskar passionerat, skrattar högt och gråter ofta. Hur vi tar på oss extra ansvar över andra människor, hur vi bryr oss och hur snabbt allt går. Jag önskar att alla kunde förstå och inse att vi är en tillgång som med rätt verktyg kan uträtta underverk. Så, tack fina Sofie (min chef) för dessa fina ord! Jag ska förvalta dom väl och fortsätta styras av mina känslostormar <3