Hennes dagbok

Jag har inte skrivit på länge nu men då det känns som de sensate inläggen börjar med exat de orden varje gång så kommer här en förklaring: när jag startade bloggen hade jag en herrans massa texter som redan var skrivna och en massa ämnen som var tvungna att komma ut. Att få skriva, uttrycka mig och dela med mig blev som en del av den avsaknade terapin som jag borde fått av psykiatrin. Jag får fortfarande inte den hjälpen jag behöver men det är på gång och jag mår väldigt mycket bättre. För mig är det bättre att skriva om saker som berör och engagerar istället för outfit-bilder som någon form av utfyllnad då jag inte har något vettigt att skriva, därav den dåliga uppdateringen. Jag kommer fortsätta så, även om det betyder sämre uppdatering. Nu vet ni i alla fall och jag slipper kommentera varför (om det nu blir så) jag skriver mer sällan. Vill för övrigt säga tack till er som läser och kommenterar- blir glad och peppad av er <3 Så nu till dagens text:

I våras började jag med ADHD-medicinen Ritalin och som för många andra tappade jag helt matlusten. Maten växte i munnen och varje måltid blev jobbig men jag åt ändå tre gånger om dagen. Det gick dock över med tiden och nu kan jag känna hunger och bli sugen på en viss maträtt. Jag har tidigare i bloggen beskrivit mina ätstörningar, hur jag i perioder hetsätit, spytt, tränat och endast ätit sallad. Jag har fått ångest av att äta pasta, en macka eller potatis och vart väldigt svart eller vit i mitt mattänk. Antingen är det BARA sallad och träning eller så är det BARA bullar och hetsätning. Med åren har det dock mest blivit att jag hetsätit utan att spy och även om det inte vart så bra har jag tänkt att det ändå är bättre än de andra alternativen. Ångesten har alltid funnits där och jag vet inte hur många gånger jag sett ut som en parodi av en hollywood-producerad romantisk komedi där tjejen ifråga blivit dumpad och sitter och äter glass ur en bunke med tårarna rinnande nedför kinderna. Men, när jag började med Ritalin så försvann mitt sug efter sockret och rastlösheten som vart en stor del av mitt hetsätande. I samband med detta slutade jag också väga mig, då vågen för mig vart en trigger. Nu ligger den under badrumsskåpet och samlar damm vilket är så jäkla skönt, den kan gott ligga där för alltid!

Nu kommer vi dock till mitt problem: jag har (nog) gått ner mycket i vikt pga detta. Då jag slutat väga mig var det först när jag satte på mig ett par jeans, efter att spenderat min semester i bikini och klänningar, som jag själv märkte det. Egentligen är det inte ett problem då jag vet att jag äter ordentliga mål mat tre gånger om dagen (och ibland också ett mellanmål) men jag har vänner som blivit oroliga. Jag förstår dom! Med tanke på min tidigare historik ringer en varningsklocka då jag plötsligt börjar tappa kilon och jag älskar att dom reagerar. Dock har jag svårt att tackla det. Då jag tidigare gått upp och ner i vikt i hela mitt vuxna liv har jag ofta viftat bort kommentarer och sagt att "jag mår jättebra" även fast jag inte gjort det. I helgen tog en av mina närmaste vänner tag i mig och sa "Elin, jag är orolig" varpå jag svarade "jag mår jättebra", precis som tidigare. Skillnaden är idag att jag faktiskt gör det. Ångesten kommer alltid finnas där och tankarna på mat är något jag lever med, men idag är det så himla mycket bättre. Jag äter det jag vill utan att sedan ställa mig framför spegeln och hålla in magen för se smalare ut. Dock sa min kompis en jävligt vettig sak: Eftersom du aldrig haft en "normal" syn på mat kan det vara så att du inte har det nu heller och äter för lite för att du inte vet vad som är lagom. Jag har funderat på det mycket. Det är verkligen svårt för mig att veta vad en "vanlig" person ser som en rimlig kosthållning, men jag försöker så gott det går att laga mat själv och äta regelbundet. Tänker att det är som för en alkoholist. För dom så är ju det normala att vara konstant full, samma för mig med maten. Skillnaden är att då de ska sluta dricka blir det ett abrupt slut, från hundra till noll. Så kan ju inte jag göra utan jag måste försöka mig på att förstå vad som är normalt, lagom, vilket i min mening gör det svårare. Maten har vart mitt självskadebeteende. Jag har vänt mig till den då jag mått dåligt, jag har använt den som belöning, som terapi, som tröst, ja, precis så som en alkoholist beskriver sin relation till spriten. Men som alkoholist förhåller du dig inte till "lite mindre alkohol" utan ingen alls.

Jag har också svårt att hantera en annan reaktion på min viktnedgång: i onsdags hade vi kickoff med jobbet. Jag arbetar i klädbutik som är en stor kedja och kickoffen bestod av alla butiker i Stockholm. Då jag jobbat inom samma koncern i flera år har jag hunnit jobba med i princip alla butiker vilket resulterade i många härliga möten. Dock kommenterade över 50 % av alla jag mötte min vikt med: Gud vad snygg du blivit! Att försöka byta samtalsämne blir svårt och att inte säga tack uppfattas som otrevligt. Men jag är så ofantligt trött på att bemöta samhällets smalhetsnorm med tacksamhet. För utan den skulle jag kanske sluppit min dålia relation till min kropp. Kan vi inte bara låta varandras kroppar vara ifred (om vi inte, som mina andra kompisar frågar för att de är oroliga)?! I en drömvärld slutar vi se varandras kroppar, kön, etnicitet, klädstil osv och ser istället deras person och vad de är kapabla till. Att släppa på fördommar gentemot våra kroppar skulle leda till en sundare relation till både kost, träning och vår inre hälsa. Det hade vart helt fantastiskt tycker jag! Så nästa gång du vill komentera din väns kropp, fundera på varför. Är det pga oro, är det för att du vill berömma hen? För jag lovar dig att personen ifråga med största sannolikhet kommer uppskatta din kommentar om du istället pratar om hens personlighet och inte att hens mage ser "fast och vältränad ut", för du kan aldrig veta vad som ligger bakom den. Som sagt, det är skillnad på kommentarer och oro.

Puss och gull!