Hennes dagbok

"I min klass vara det väldigt stökigt. Killarna var bröliga, tjejerna var flamsiga. Precis som normen bestämt att det ska vara. En eftermiddag när det var som mest högljutt och lärare försöker få brölet att tystna så vi kan gå hem för dagen räcker jag upp handen. Jag sitter på första raden, precis som alla andra längst ner i näringskedjan. Jag och mitt nördgäng. Jag är stressad för idag ska jag iväg till en annan skola och söka in till musikklasser. Det pirrar i magen och jag vill gå NU.
Tillslut får jag ordet och hojtar: snälla, kan ni inte vara tysta så jag kommer i tid till min audition jag har på Nacka musikklasser. Ingen reagerar men plötsligt ställer sig en av de coolaste och mest bröliga killarna sig upp: "HALLÅ!! Var tysta nu!" Jag log, vad snäll han är. Men så fortsätter han: "om hon kommer in slutar hon ju i vår klass så låt henne komma i tid nu så slipper vi henne." Jag sjönk genom golvet och vill bara försvinna."

För snart fyra månader sedan födde en av mina närmaste brudar en liten dotter. Hon är världens finaste tjej och varje gång jag tänker på henne blir jag lycklig i hela kroppen. I juni kommer jag få äran att bli hennes gudmor (fast jag kallas redan det). Jag vill ge henne allt och jag vill aldrig att något dåligt händer henne. Jag ska skydda henne, krama och älska henne så länge jag andas.

Första gången jag fick Linnéa att le. Hjärtat hoppade glädjeskutt!

När jag fick reda på att min kompis var preggers blev jag så innerligt lycklig men började också fundera över vad det innebär att en ny liten person skulle komma till världen. Jag började fundera över min egen barndom, vad som var fint med den och vad jag gärna sluppit. En av de jobbiga sakerna var mobbningen men också att jag till slut blev en av mobbarna. Känslan att liksom alltid vara töntig, aldrig passa in, inte vara önskad och sedan faktiskt få någon annan att känna exakt samma sak var vidrigt. 
Som jag tidigare berättat har jag haft fantastiska människor i min omgivning och även då jag vart mobbad hade jag alltid folk att vara med, alla har inte det.

När man är barn tänjer man på gränserna, det är en del man liksom gör för att utvecklas. Ibland gör man dumma saker, men då ska vuxna gå in och säga ifrån. Gör ett barn något som inte är okej är det på föräldrarna/lärarnas ansvar att berätta vad som är okej och inte och också skydda barnet i fråga om någon behandlar hen illa. Självklart måste en ta eget ansvar men som liten är det inte en självklarhet att veta vart gränsen för vad som är okej går.

I min klass sas det inte tillräckligt ifrån. Jag och mitt nördgäng blev trakasserade, skrattade åt och utstötta. Vi hade fel kläder, vi lekte fel saker på rasten, vi hade fel kulor även om alla andra hade likadana, ni förstår.
Mamma har berättat att jag kom hem och grät ofta i perioder. Jag förstår det.
Ändå hade jag tre fina vänner. Vi hade varandras rygg och hade väldigt roligt tillsammans. Tills jag och två av dom i mitten av mellanstadiet bestämde oss för att den fjärde tjejen var konstig. Vi, som alltid hållit ihop, stöttat och alltid vart välkomnande när nya kom till klassen blev lika iskalla som de övriga i klassen. Vi frös ut henne och berättade för henne att hon inte fick vara med oss längre. Fy fan. Fy fan för oss!
Jag minns hur mamma ställde mig och en av tjejerna mot väggen. Hon frågade varför vi höll på som vi gjorde. "Hon är konstig" svarade vi. "Det är ett icke godkänt svar, tjejer. Det ni gör heter faktiskt mobbning" sa hon. Vi fnös och tyckte att hon överdrev samtidigt som jag minns att jag fick dåligt samvete. Någonstans visste jag att hon hade rätt, ändå slutade vi inte. Fy fan för oss!!

17 år senare tog jag kontakt med tjejen jag mobbade. Jag bad om ursäkt och även om hon tog emot den vet jag att det inte finns en ursäkt i världen som rättfärdigar mina handlingar. Vi tog en kaffe ihop och båda grät. Jag för att jag skämdes och var så jävla besviken på mig själv och hon av försåtliga skäl. Hon berättade hur det kändes, hur hon försökte be vuxenvärlden om hjälp men hur otroligt mycket de svikit henne. Hur hon gick till skolsyster varje dag i månader men slutade då hennes ord varje dag var "vi väntar och ser om det blir bättre". Det ultimata sveket från vuxenvärlden till en liten tjej i mellanstadiet.

Nu i efterhand tänker jag mycket på detta och blir rädd att något sådant ska hända lilltjejen. Hon har två fantastiska föräldrar men tänk om hon får en dålig lärare. Tänk om några bestämmer sig för att hon är konstig. Tänk om några bestämmer sig för att hon inte får vara med att leka. Tänk om hon bestämmer sig för att ett annat barn är konstigt och inte får vara med. Hur hanterar man det? Jag är medveten om att det är upp till hennes föräldrar och lärarna eller fröknarna i fråga men jag hoppas kunna ge henne verktyg för att tackla allt som kan hända. Jag kommer berätta för henne om alla människors lika värde. Jag kommer berätta hur det känns att vara den som inte är önskvärd. Och jag kommer berätta hur det känns att ha gett en annan människa men för livet. Och jag hopps innerligt att det räcker i alla fall en bit på vägen. För inget ska få hända dig, älskade guddotter. Jag älskar dig från månen och tillbaka, världens bästa Linnéa <3

Min favoritperson i hela världen!

Ta nu hand om varandra. Var snälla med varandra. Det är viktigt!

Puss och gull!