Hennes dagbok - Lill-hjärtat.

2015-05-03 @ 18:21 / Min ADHD /

Lill-hjärtat.

"Hon springer. Den kalla luften biter tag i ansiktet och hennes varma andedräkt gör små puffar av rök. Snön ligger alldeles tyst på marken men huvudet är fyllt av röster. I huvudet är det aldrig tyst. Hon springer så fort hon kan, fort, fort när vägen övergår till en sluttande backe. Snart är hon där. Ner mot vattenfallet som porlar genom den lilla byns högsta topp till dess lägsta dal. Hon kommer närmare och känner hur paniken växer sig större för varje steg. Tårarna smakar salt och gör kinden varm i den bitande kylan. Hon känner hur luften fyller hennes lungor och tänker att det är sista gången, snart kommer kroppen vara omringad av vatten och luften var helt slut. Hon vet att det är fel men hon kan inte stoppa benen. Det enda hon vill är att sluta gråta. Det enda hon vill är att bli av med paniken. Det enda hon vill är att sluta känna. "Dödsorsak: drunkning." Så kommer obduktionens utlåtande se ut. Men de kommer att ha fel. Bara hon vet om sanningen. "Dödsorsak: brutet hjärta".

När jag var 22 år blev jag kär. Vi träffades under en reseledarutbildning och blev tillsammans på en vecka. Han var lång, snygg, musikalisk och hade ett lugn jag själv saknade. Jag var helt uppslukad av honom och precis som vilken klyscha som helst, så svävade jag på moln.
Efter utbildningen fick jag jobb nere i alperna och vi flyttade dit efter en månad. Väl nere började det direkt kännas konstigt. Jag jobbade, han var ledig. Jag ville umgås med honom, han ville lära känna nya människor. Jag kände ingen där nere och var tillsammans med en kille jag inte vågade lita på. Efter ett tag kom gråtattackerna. Jag kunde ligga i timmar i vår säng och bara gråta. Jag hulkade, jag skrek, jag kunde inte andas. Det eskalerade och tillslut gjorde min kärlek slut med mig. Han orkade inte. Jag förstod honom. "Vem fan orkar med en brud som bara grinar 24/7?"

Att vara kär för mig är väldigt intensivt. Det är inte dom här fina små färgglada fjärilarna som flyger runt i magen utan det är muterade fladdermöss som tar över kroppen och det känns som om jag åker fritt fall dagarna i ända. Jag känner allt och är hela tiden på helspänn. Eftersom min hjärna aldrig vilar är katastroftänk och överanalysering konstant. "När han säger så här, vad menar han då? Varför säger han inte att jag är fin idag? Hur förstår han inte ditt och datt". Jag förstår att jag är svår, jag gör verkligen det.

Eftersom jag blev diagnostiserad sent i livet är det ju en massa händelser jag kunde vart utan, om diagnosen kommit tidigare. Dock har jag lovat mig själv att inte tänka så, det gör liksom inte saken bättre. Vissa saker kan jag skaka av mig, och mer vara tacksam att jag ändå fick reda på varför jag alltid känt mig annorlunda. Det har ju gjort mig till den jag är idag. Men just detta. Min säsong i alperna är något jag alltid kommer vara ledsen över. Det skulle vara MIN resa. Jag skulle ha kul, åka skidor, träffa nya vänner och visst, till viss del fick jag ju allt detta (framför allt fick jag faktiskt en vän för livet, hon räddade mig fler än en gång kan jag berätta). Men det överhängande minnet är ändå ångesten. Jag gjorde saker jag ångrar och önskar ibland att jag kunde gå tillbaka i tiden, krama om den 22 åriga Elin och säga: "åk hem. Du har vart jätteduktig, jättemodig men nu måste du åka hem. Ditt hjärta klarar inte mer."

Malin, tjejen till höger stoppade mig när jag var påväg ner mot vattenfallet. Jag vet inte om jag verkligen hoppat, men oavsett så räddade hon mig från att göra något väldigt dumt och det är jag henne evigt tacksam för. Världens bästa Malin <3

Nu, flera år senare har jag fått distans till allt som hände. Jag vet idag att om jag någonsin blir kär igen så kommer alla muterade fladdermöss komma tillbaka. Men då vet jag hur jag ska tackla dom.

Puss!