Hennes dagbok

Jag har tidigare berättat att jag alltid känt mig annorlunda. Därför tänkte jag att ni skulle få höra hur det var från lågstadiet och ända tills jag flyttade hemmifrån. 

Jag hade svårt mina första år i skolan då jag hade en odiagnostiserad dyslexi (och ADHD också såklart) samtidigt som mina bästisar var de smartaste i klassen. Läraren var vidrig och favoriserade öppet de andra över mig. Under ett utvecklingssamtal med mig och mamma sa hon: "Elin är så märklig, jag förstår mig inte på henne." Fy fan alltså, att hon fortfarande arbetar med barn är för mig helt jävla otroligt!
Förutom läraren så tillhörde jag nördgänget. De var världens finaste personer men nu i efterhand förstår jag utanförskapet jag kände. De hade lätt för sig i skolan, jag svårt. De var lugna och gillade att pyssla, jag ville leka i kuddis och hade ett konstant kli i kroppen. De var konstnärliga och var duktiga på att rita, jag kan fortfarande inte få till en duglig sträckgubbe. Som sagt, dom här tjejerna är underbara personer, men vi är och var himla olika vilket såklart förstärkte känslan att vara märklig.

Några år senare, när jag kom in i puberteten hade jag humörsvängningar. Det var jag såklart inte unik i, men det var här jag kommer ihåg mina första ordentliga problem. Jag blev kär och det kändes som att livet skulle ta slut om jag inte fick vara med honom HELA tiden. Jag hade, precis som nu, känslorna utanpå kroppen och minns min första kärlek som en besatthet. Antingen var jag JÄTTEGLAD eller så var jag JÄTTELEDSEN, det fanns inget mellanting. Här var också första gången folk i min omgivning kommenterade detta. "Drama queen, damp barn" och meningen "Vad går du på?" var inte ovanliga. Självklart visste jag om att andra inte var likadana och det gjorde inte saken lättare. Jag försökte passa in så gott jag kunde. Vara som alla andra, ha rätt kläder, sminka mig, men ändå var det något som inte stämde. Utåt sett var jag världens vanligaste tonåring medan jag på insidan fighades med ett virrvarr av känslor och frågor. På kvällarna lyssnade jag på "lugna favoriter" och skrev dagbok. Många av texterna är suddiga av tårar än idag.

Men det var först när jag flyttade hemifrån de riktiga problemen kom upp till ytan. I hela mitt liv har jag haft personer som organiserat, planerat osv. Hemma hade jag en mamma som hjälpte mig med med hem och de där basic grejerna: mat, städning, tvätta osv. I skolan hade jag bra lärare och i gymnasiet till och med en mentor som satt en timme varje vecka och skrev schema över vad jag skulle plugga hemma. Hon hjälpte mig med all struktur vilket faktiskt resulterade i bra betyg! Jag glömmer aldrig när jag fick mina slutbetyg. Jag trodde dom skämtade, "Jag som är korkad kunde få bra resultat- tänk vad galet" tänkte jag. Idag vet jag att det var jag själv som fixade dom. Och, jag är fan inte korkad!

När jag flyttade ner till en annan stad för att plugga föll allt detta. Jag skulle laga alla måltider själv, städa, tvätta, betala räkningar och (eftersom jag pluggade på ett universitet) sätta av tid för att plugga. Utöver detta var det fest VARJE helg.
Maten klarade jag av (dock började min märkliga syn på mat verkligen triggas igång här, men det tar vi en annan gång), tvätt och städning gick sådär, men det var helt okej. Festandet däremot tog överhand och pluggandet gick åt fanders.
Jag klarade inte av det och jag kände mig så jävla korkad. "Varför kan alla andra göra detta utom jag? Vad fan är det för fel på mig?"

 

Nu vet jag ju. Det var eller är inget fel på mig. Men just dom där vardagssysslorna är faktiskt extra svårt med ADHD. Hjärnan spinner hela tiden på högvarv och det blir ofta stökigt både psykiskt och fysiskt för att en påbörjar saker utan att orka avsluta. För energin som går åt att starta projektet räcker sen inte till för de avslutande bitarna.
Jag brukar beskriva sortering av tankar och känslor såhär: När jag vaknar på morgonen är det som att jag, precis som en missbrukare, ingeserar en substans rätt ut i blodet. PANG säger det. Skillnaden är att det inte är varken heroin eller amfetamin utan intryck och tankar, det tar en halv sekund och sen är hjärnan fullproppad av dom. Att då planera, organisera, betala räkningar, städa osv gör det väldigt mycket svårare. Men innan jag stod där med diagnosen i handen kände jag mig ju bara konstig, som någon utan tillräckligt med intelligens för att fatta och klara av dessa banala saker.

Jag vill även tillägga att jag har världens finaste familj och vänner och (till stor del) en bra barndom. Även med känslan av utanförskap har jag skrattat och älskat en himla massa också.

Puss