Hennes dagbok

De senaste dagarna har vart helt fantastiska. Jag hängde med brudarna från "ADHD Society" (En studiecirkel som jag och en kompis startade för tjejer med ADD och ADHD) igår. Vi satt i parken nedanför mitt hus och pratade ohämmat om allt mellan himmel och jord. Det är väldigt befriande att kunna diskutera saker och aldrig behöva förklara kännslor och situationer, vi förstår liksom varandra på ett okomplicerat sätt. 

När det blev kallt gick vi upp till mig, drack lite, skrattade mycket och sedan drog vi in till stan för att skaka rumpa. Typiskt bra fredag!

 

Vaknade imorse och mådde toppen! Åkte in till stan, åt en super-duper-dunder-härlig lunch med en av de bästa jag vet. Emma är så klok. Att omge sig med personer som peppar, lyssnar, ger råd men också vill ha samma tillbaka är guld värt. Vi satt på samma ställe i nästan tre timmar, det började regna så vi väntade ut det. 

 

Efter det åkte jag hem, la mig i sängen och vaknade efter en timma. DÅ slog ångesten till. Fy fan, vad jag avskyr den. Jag tittade på telefonen men ingen hade ringt, ingen hade sms:at eller skrivit på facebook. Plötsligt känner jag mig ensamast i hela världen, tycker synd om mig själv och vill bara lägga mig under täcket och somna om. Jag är medveten om hur dumt det låter, tro mig, men ångest är aldrig logiskt. Som tur är har jag världens bästa personer i mitt liv och efter två samtal har ångesten laggt sig lite. Nu sitter jag och tittar på dokumentären "Lahle- jag är inte berädd att dö än". Den är fin.

 

Nu: skriva lite mer, så terapeutiskt och förlösande.