Hennes dagbok

Under min utredning frågade psykologen om jag hade det svårt med relationer. Jag skrattade henne rätt upp i ansiktet. Jag har haft EN pojkvän i mitt 27 åriga liv och det varade i 3 månader. Så "svårt i relationer" var väll en underdrift.
"Hur har du det med vänner då? Har du någon gång haft problem i vänskapsrelationer?"
"Nej, eller jag vet ju att jag är väldigt mycket, tar plats och ibland pratar mycket om mig själv, men de personerna jag har i mitt liv nu förstår. Jag jobbar på att ge allt och lite till tillbaka till dom."

För mig var aldrig mina vänskapsrelationer ett problem förutom till mina två bästa kompisar. Kombinationen att jag introducerat dom för varandra, till att min självkänsla inte var så bra vilket gjorde mig svartsjuk plus att jag haft några riktiga skitår resulterade till slut i två uppbrott på mindre en 48 timmar.
Om man kombinerar alla gånger jag blivit dumpad av killar går det fortfarande inte att jämföra med den här typen av smärta. Uppbrott för mig är ofta så himmelens intensiva. Det känns som om någon plockar ut mitt hjärta med sina bara händer för att sedan slänga det på backen och sedan hoppa skrattande på det. Men inte den här gången. Den här gången var så mycket värre. Istället för att få hjärtat utslitet, snabbt och med precision kändes det istället som att ha en tumör som långsamt växte i kroppen. Den ligger där och gror. Ibland tänker man inte på den men blir plötsligt och utan förvarning påmind om dess exictens och ångesten strålar från hjässan och ända ner i tårna. Efter att den lagt sig fortsätter det som vanligt, tills det sker nästa gång. Och nästa gång. Och nästa gång. Prick så känns det. Långt, utdraget och liksom aldrig riktigt över.

Jag försöker att inte tänka på det, men det funkar såklart inte. Jag vet inte hur många gånger jag gått igenom i huvudet vad jag kunnat gjort annorlunda. Om jag bara funnits där mer, om jag bara haft ett bättre minne och om jag bara hade lyssnat ordentligt, då kanske vi fortfarande vart vänner. Samtidigt vet jag att jag gjorde vad jag kunde med det jag hade. Jag läste igenom mina dagboksinlägg igår och hittade mer än tre texter som löd: "jag vet att jag är en börda för mina vänner och min familj". Jag har känt så i en himla massa år och jag är jävligt medveten om mina brister, tro mig. Men idag känner jag också till mina styrkor. Jag vet att jag bryr mig, jag vet att jag visar all min kärlek och jag vet att jag gör allt för dom jag älskar. Och idag vet jag också att allt som händer för med sig en lärdom. Att vara mer närvarande och försöka vara lyhörd i alla mina relationer var lärdomen denna gång. Att också erkänna sina brister och be om ursäkt om jag gör något dumt tog jag även med mig vilket gjort mig till personen jag är idag. 

Ibland tänker jag att om jag fått min diagnos tidigare skulle vi nog fortfarande vara vänner. Jag hade lättare kunnat förklara varför jag gör och tänker som jag gör. Sen skulle jag haft fler verktyg, kunnat planera bättre och inte vart lika yvig. Men idag är det inte mycket att göra. Gjort är gjort och sagt är sagt. Idag lägger jag ner mer tid för att dom mina alltid ska veta att jag sätter dom först. Att dom är viktiga. För mina vänner är viktiga. Dom är min familj. Dom är mina personer. Dom är allt.

Puss och gull!