Hennes dagbok

Jag tittar på andra delen av dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med diagnosen bipolär sjukdom. När jag kom i kontakt med psykiatrin för två år sedan trodde de först att jag var bipolär, jag förstår varför. Det är så mycket jag känner igen mig i, alla dessa tvära vändningar. Den där omvälvande lyckan som gör att jag orkar så mycket mer en alla andra men också den bottenlösa smärtan som kan komma som en blixt från klar himmel. När de berättar om sina hypomana episoder kan jag leva mig in i det till hundra procent. Känslan av att vara hög och ostoppbar.

Sedan jag var liten har min mamma kunnat se när jag är där, där högt uppe och inte veta när det är dax att sluta, lugna ner mig. Dock går mina över snabbare. Jag har absolut tappat omdömet i perioder, gjort av med pengar jag inte haft, gått in i projekt men inte avslutat dom då intresset svalnat eller blivit så djupt förälskad att det är det enda jag tänker på. Men för mig går det snabbare över. Jag kan vakna och må bättre än bäst men efter frukost är jag plötsligt omotiverat ledsen eller arg. Innan diagnosen var det mestadels jobbigt för jag kunde inte förklara varför jag var som jag var, varken för mig själv eller för andra. Men nu, nu kan jag sätta ord på vad jag känner och av det jag sett i serien är ofta det räddningen. Den där känslan av utanförskap släpper och acceptansen från sig själv gör en påtaglig skillnad.

Jag är väldigt stolt över min diagnos, att jag kan känna så mycket mer. Jag tror att mitt liv är väldigt mycket mer intressant en de utan den. Och även om det tar mycket kraft att hela tiden ha alla spjäll öppna och ta in tusen olika intryck älskar jag det.

Puss och gull!