Hennes dagbok

Jag har, så länge jag kan minnas vart väldigt doftkänslig. Redan som liten minns jag att det var vissa lukter jag bara inte klarade av. Innan trodde jag att det berodde på min allergi eller astma, att känsligheten liksom skulle skydda mig så jag visste att jag borde gå därifrån innan allergin/astman brutit ut. Men nu på senaste tiden kan jag istället koppla min känslighet SAMT besatthet av dofter till min ADHD. Vill redan nu passa på att berätta att detta endast är mina upplevelser och reflektioner och inte har något med forskning osv att göra.

Som sagt dofter eller lukter är något som präglar hela min vardag. Som liten var det vissa jag inte klarade av, som ett instängt rum, svett, rök. Väldigt vanliga saker egentligen och inget jag tänkte djupare på. När jag blev tillräckligt gammal och fick använda parfymer blev jag som besatt av dom. Kläder och skor var inget jämfört med kicken jag fick då jag handlade en ny parfym och det är samma sak idag. En ny doft kan ge mig så många nya känslor och på något sätt kan jag byta identitet. Jag kan vara fräsch, lätt och somrig, djup och mystisk, jag kan vara flirtig och kryddig och jag kan vara lätt och söt.
Jag tror att det har med den ständiga rastlösheten att göra, att hela tiden vara föränderlig och kunna förnya sig själv på ett kick.
Jag har alltid haft en förkärlek för doftljus, vilket jag fortfarande har och det finns ingen doft jag älskar så mycket som just min hemmadoft. Ni vet när man öppnar dörren efter att ha varit på en resa, drar in ett djupt andetag och känner den välbekanta "borta bra men hemma bäst"- doften.
Samma sak då jag träffar mina kompisar eller blir kär. Jag kan säkert uppfattas som lite märklig då jag dra djupa och ljudliga andetag i deras nackar, men vad sjutton. Jag skapar mina minnen och minns för alltid just dom och den stunden.

Ofta är detta en bra grej. Jag känner en massa som kopplas till alla dessa dofter, men ibland är det verkligen bara jobbigt. Ta kollektivtrafiken till exempel. Jag väljer (i största möjliga mån) plats beroende på hur mina medresenärer luktar. Och just detta är faktiskt skitjobbigt. För i ärlighetens namn är svett, rök, för mycket parfym eller (värst av ALLT) matos vanligaste lukterna i kollektivtrafiken. Jag har, utan att överdriva, bytt plats nästan varje tunnelbanefärd de senaste åren pga hur folk runt omkring mig luktar.
Som jag skrev ovan så är just matos något jag bara inte klarar av vilket jag planerar dagarna efter. Om jag tillexempel ska laga mat så gör jag det gärna först och duschar sen. Ska jag ut lagar jag i princip aldrig mat för att slippa oroa mig för att jag kommer lukta stek/matos. Jag får för mig att det liksom sätter sig i håret och porerna och sedan kommer ut heeeela kvällen. Märkligt, jag vet och jäkligt jobbigt också.

I övligt är det ju fantastiskt. Precis som med alla andra intryck blir dom extra mycket när jag känner en välbekant doft. Som när jag går av gotlandsbåten och havet, den varma sommarnatten och blommorna blandar sig och liksom exploderar ut i hela kroppen.

Vad känner ni? Dofter eller lukter, är det något ni är känsliga för eller älskar? Har ni vart med om samma sak som jag?

Puss och gull!