Trigger.
Jag äter Ritalin, som jag tidigare skrivit om. Jag har också berättat att jag har en ätstörningsproblematik och att jag tappat matlusten av medicineringen. Egentligen är det en bra grej. Inte att jag tappat matlusten och att maten växer i munnen men mina hetsätningstendenser är ju som bortblåsta. Dock triggas de andra tankarna igång, dom som får mig att äta mindre och träna mer, väga mig regelbundet och prova min "smalgarderob". Japp, jag har en sådan. Det är kläder jag använde när jag var som smalast och som jag, varje gång då jag startar "mitt nya liv" (äter nyttigt och försöker att inte hetsäta), frenetiskt provar mig igenom för att se om det är sitter bra på kroppen. Jag vet att detta inte är normalt eller bra för mig, jag vet att jag, ju oftare jag prova och väger mig, kommer allt närmare ett beroende och ett självskadebeteende. Men det är så jävla svårt att släppa det.
Jag har levt med dessa tankar så länge att jag inte minns hur det känns att inte ha dom. Jag önskar att jag kunde sluta tänka i dessa banor, men det är ju normalt för mig. Jag minns när jag berättade för pappa om min hetsätning och att jag sedan spydde. "Men Elin, det är väll bara att sluta spy?" frågade pappa mig uppriktigt. Jag vet att han inte ville något illa, tvärt om, men det gjorde så jävla ont. Om det var så lätt hade jag ju slutat för länge sedan, för jag är medveten om att det varken är bra eller sunt, varken för min fysik eller mitt psyke.
Då jag alltid haft mycket som hänt runt omkring mig och mått väldigt dåligt periodvis har jag inte fått hjälp med mina ätstörningar. Dom har hamnat i skymundan för allt det andra. Jag har aldrig vart nära på att läggas in för att jag vägt för lite eller hetsätit konstant i längre perioder så det har liksom aldrig blivit av. Eller jo, jag gick till en psykolog två gånger för mina ätstörningar, sen tröttnade jag och tyckte att jag var frisk. Detta är nu fyra år sedan och jag är inte frisk än.
Jag avundas väldigt ofta personer som inte har dessa tankar. Som inte håller in magen eller speglar sig självkritiskt i spegeln, tar tag i fettet på sidan av magen, bara för att bli äcklad. Jag gör inte alltid såhär. Jag hatar inte alltid min kropp. Ibland älskar jag den. Dock är det nästan bara då jag får bekräftelse av andra. Andra (killar) som säger att min mage är vältränad, att jag har en snygg rumpa och att jag har en fin figur. Det är riktigt jävla skitjobbigt. För samtidigt som jag vill ha bekräftelsen vill jag inte bli bedömd utifrån mitt utseende. Jag är jag oavsett hur jag ser ut och jag vill inte att min kropp och mitt utseende ska vara något som är okej att bedömda och sexualisera. Det blir så himla skevt och kuluvet.
Det är en svår balansgång och jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med dessa tankar. Men jag hoppas det och jag hoppas också att jag får börja med min psykoterapi, det de rekommenderade som behandling då jag blev diagnostiserad med ADHD för 1,5 år sedan. Det finns så mycket i mitt bagage som jag behöver gå egenom, prata om och behandla. Fan, ibland vill jag bara vara som alla andra. Leva ett lätt liv. Men då skulle jag ju inte få allt det fantastiska, allt det där som gör mitt liv så färggrant och vackert.