Hennes skuld.
"Hon springer på bryggan. Det är sommar och även fast det är natt så är luften fortfarande ljummen. När hon kommer fram till kanten hoppar hon rätt ut och kramar ihop hela kroppen till bomben. Vattnet är kallt men uppfriskande och hon hör hur rösterna runt omkring henne bli dova under ytan. Det blir lite tystare och hon känner att berusningen blir starkare här, där hon inte syns och stannar där extra länge, tills hon hör någon ropa hennes namn. Först efter tre rop kommer hon upp igen. Halva festen står och tittar på henne. Både kompisar och folk hon inte ens känner. Hon klättrar upp och märker att någon tar bilder och tänker att det känns bra, att hon är snygg och åtråvärd.
När hon är uppe vid huset fryser hon och frågar vart duschen är. "Jag kan visa", svarar en av killarna. Han är så full att han knappt kan gå men lyckas ändå öppna badrumsdörren och sätta sig på toan. "Tack, men jag ska duscha nu, du får gå ut", säger hon utan att förvänta sig att han faktiskt ska göra det. Det gör han inte heller utan grymtar något om att han kan hjälpa henne. Hon suckar och ställer sig i duschen och tar av sig där, sträcker ut armen och lägger kläderna utanför innan hon sätter på duschen.
Det är skönt, de varma strålarna får henne att sluta frysa. Hon lyfter nacken så att vattnet hamnar direkt i ansiktet och tar in lite av det i munnen. Berusningen börjar avta men precis som hon ska gå ut hör hon ett bultande på dörren.
"Hallå, släpp in mig!". Och vips har fyllot på toan öppnat. Hon vet vem som precis kom in. Hon vet att han är snygg, lång och har mörkt hår som lockar sig i nacken. Han är rik och har ett adligt efternamn. Han har status. Det har inte hon. Han är också kompis med killen som hon gillar, som hon hade hoppats skulle vara på festen.
Han drar upp draperiet och hon ser att han är naken. Han trycker upp henne mot väggen och stöter in sitt finger rätt in i henne. "Nej, sluta." Viskar hon och försöker få bort hans händer. Men han är stark och över 190 cm. Hon är nästan 30 cm kortare och hennes försök blir knappt märkbara. "Nej, jag gillar en annan kille", försöker hon, men han lyssnar inte.
"Men fan, K, lämna lite till mig också", mumlar toa-killen. K skrattar och svara något fräckt tillbaka. Men hon hör inte, hon försöker få honom att sluta ta på henne. Han tar tag i hennes hand och för den ner till sin kuk men hon gör ingenting. Hon har slutat göra motstånd. Till slut tröttnar han. Hon är "tråkig" säger han och lämnar sen rummet med toa-killen i hasorna.
Hon står kvar och börjar gråta. Hon gråter för att hon vet att det är hennes egna fel. Hon sa inte nej tillräckligt tydligt. Hon var inte hårdhänt nog med sina försök att få bort hans händer och till slut gjorde hon inte ens något, hon lät det bara ske.
Hon vet att det är hennes fel och hennes skuld. Och hon vet att så fort hon går ut från badrummet kommer alla veta att hon strulat med K. Killen hon tycker om kommer få reda på det och han kommer hata henne.
Hon fortsätter gråta för att hon vet att det är hennes fel, hennes skuld."
Jag är i noll avseenden unik med min historia. Det som hände mig som tonåring är vanligt. Så pass vanligt att jag inte längre blir förvånad då kvinnliga vänner eller bekanta berättar om liknande incidenter. Vissa är grov våldtäkt, vissa ofredande, vissa sexuella trakasserier osv. Förövarna är pojkvänner, chefer, de är vänner, kollegor, krogragg, de är bröder och fäder. De är snygga och fula, fattiga och rika, de har svart hår och är blonda, de är feminister och de är nazister. De är ALLA olika men har fortfarande en gemensam nämnare: de är män.
Jag är så jävla trött på att hela tiden behöva basunera ut: Nej, ALLA män våldtar inte! Varje gång detta dras upp. Det är väll klart att jag vet! Jag vet också att alla med ADHD inte är brottslingar även fast de med diagnosen är överrepresenterade i våra fängelsen. Men, det är ett problem. Tänk om dessa individer tidigare fått hjälp, fått sin diagnos, då kanske de inte skulle vara där idag (detta är såklart spekulationer, men jag hoppas att ni förstår vart jag vill komma).
Jag hade önskat att istället för att reagera med att skrika ut sin oskuld faktiskt erkänna problemet. För detta är ett strukturellt problem som vi måste få bukt på.
Jag klarade mig bra och väldigt lindrigt undan. Jag har inga fysiska men men vet att detta såklart format mig. Hur jag ser på män, hur jag vågar lita på dom och vad jag faktist förväntar mig av det motsatta könet. Länge bar jag skulden själv, jag tänkte att det liksom var såhär det skulle vara. Att det inte var så farligt och att han ändå var snäll som ville ha mig, även om ingen efter detta ville ta i mig med tång. Fy. Fy fan. Jag skulle önskat att jag visste det jag vet idag. Det var aldrig mitt fel. När män tar sig orimliga friheter är det DERAS jävla fel! Jag säger som andra visa kvinnor sagt före mig: inte alla män men ALLA JÄVLA KVINNOR! Så snälla, kan ni lägga ner offerkoftan och istället erkänna det strukturella problemet vi lever med varenda dag? Erkänna och sen bekämpa det. Tillsammans går det, jag lovar. Men vi behöver mer än halva befolkningen för att göra jobbet. Vi behövs allihopa!