Hennes dagbok

Igår var jag med om en sak som skakade om mig rejält och jag skrev en status om det på min fasebooksida. Jag delar den även här för jag vill att vi ska få upp ögonen för psykisk ohälsa och hur en enkel fråga kan hjälpa.

"Ikväll skulle jag vilja prata lite om medmänsklighet för just nu känns det som vi håller på att tappa det.

Tidigare ikväll tog jag och en kompis en promenad på söder. Det var ljummet och himmelen sprakade i rosa, rött och guld. Vi gick till Katarinavägen med Stockholms vackraste utsikt, ni vet då man ser ut över allt från Gamla Stan till Djurgårdsfärjorna och Gröna Lund. Som skydd slingrar sig en bred stenmur och där, där satt han. En smal kille med svara kläder och med hörlurarna i öronen. Han dinglade med benen och tittade rätt ut. Jag och min vän blev förskräckta och gick fram. Försiktigt ställde jag mig ungefär en halvmeter ifrån honom och sökte hans blick genom att luta mig ut över kanten. Han tittade på mig och tog ut lurarna. Jag var så jävla rädd över att skrämma honom men det gjorde jag inte och på min fråga hur han mådde svarade han: "jag mår inte så bra". Efter att vi pratat lite kom han ner och ställde sig bredvid oss. Han berättade att han var deprimerad och satt där för att han "ville känna hur det var att leva". Vi följde honom ner till sin buss och på vägen pratade vi om hur det är att bli vuxen, han skulle fylla 18 om en månad. När han gick på bussen säger jag: "du är aldrig ensam, det finns alltid folk omkring dig" och det såg ut som han trodde mig.
Efter detta fortsatte jag och min vän vår promenad och jag började fundera över det jag sagt som sista ord. "Det finns alltid folk omkring dig" och "du är aldrig ensam". Jag blev arg, för det jag sa stämmer inte, iallafall inte det med att aldrig vara ensam. För vid Katarinavägen var det fullt med folk men ingen jävel sa någonting alls. Ingen var framme, ingen bad honom komma ner, ingen brydde sig. Och det är här jag blir ledsen. För att inte visa medmänsklighet är detsamma som att vara likgiltig.

Jag vet inte om det vi gjorde hjälpte honom något på lång sikt, om han ville hoppa eller om han bara satt där för att "känna att han levde". Men jag vet att vi gjorde något och jag vet att han ikväll inte kommer dö genom att han hoppade från Katarinavägen. Jag önskar att alla idag lovar sig själva att sluta blunda. Ser ni någon ni tror mår dåligt, om det så är din bästa kompis, en kollega eller en kvinna som sitter på gatan ställ frågan: "hur mår du?". Det kan låta banalt och futtigt men ibland kan det faktiskt rädda liv. Kärlek!"