Hennes dagbok

Mina känslostormar är både en förbannelse men också en välsignelse. Ibland känns det som jag ska sprängas av lycka pga de minsta sakerna i livet. Allt som är fint blir så mycket finare men allt hårt och jobbigt blir också värre och det går inte att tygla ilskan som väller upp och tar över kroppen.
Jag kan känna allt men aldrig stänga av. Att försöka tänka bort problem eller släppa saker och ting är en omöjlighet vilket resulterar i att jag alltid är på helspänn. Att ta en diskussion om mänskliga rättigheter, om feminism, om rasism och allt annat som ligger mig varmt om hjärtat blir alltid väldigt mycket. Ibland känns det som att kroppen ska explodera, jag kan liksom känna hur huden, porerna, fingrarna, benen, magen, hjärtat och hjärnan brinner och det finns inget jag kan göra åt det.

Ibland blir jag rädd för mig själv. Att jag ska gå under av allt jag känner. Att det ska ta över och vara det enda som sen finns kvar av mig. Men sen ändras det och slår över till något annat, till en fin tanke, till kärlek. Min kropp fylls lika snabbt av lycka och jag tänker att detta är det skönaste som finns. På en millisekund har jag gått från bottenlös förtvivlan till att känna ett intensivt lyckorus.

Jag förstår att det måste låta jobbigt, att nästan aldrig vara lagom, alltid vara ytterligheten, men jag har lärt mig att leva med det. Dock är det först efter att jag fick min diagnos som jag kan leva med ångesten och mina tvära kast. Nu vet jag vad det är och att det inte alltid behöver ha en rimlig förklaring för att jag ska bryta ihop eller vara världens gladaste. Det bara är så.

Puss och gull!