Hennes dagbok

"Hon ligger i sin säng och tittar in i väggen. Ansiktet är svullet av alla tårar som liksom aldrig slutar komma. Hon tittar på den vita väggen samtidigt som kroppen krampar av all gråt. Hon vet att man ska försöka andas lugnt så gråten lugnar sig, men har för länge sedan slutat försöka. Gråten går inte att stoppa. Hon vet inte hur länge hon ligger där, hur många minuter, timmar, dagar som hinner gå innan mamma kommer och hämtar henne. Mamma kör henne hem till den trygga borgen. Hon kramar om, viskar "jag älskar dig" och torkar hennes tårar. Hon gör allt det en mamma gör för att trösta sitt barn. Ändå slutar inte gråten. Hon lägger henne i ännu en säng och stirrar in i ännu en vit vägg. Och hon fortsätter gråta."

Min depression kom som en chock för mig. Jag hade börjat på ett nytt, bra och "riktigt" jobb, klämde in 4 weekendresor på 4 månader, tränade 4-5 gånger i veckan, var ute i princip varje helg och levde äntligen det liv jag trodde att jag var menat för. Att för mycket roliga saker kunde leda till en depression var inget jag någonsin reflekterat över. Jag hade det ju så bra nu. På pappret hade jag det SÅ bra. Ändå var det kaos i huvudet. 

Jag minns hur jag kom hem efter min fjärde resa och bara var helt tom. Jag hade varit i en ny stad, med mitt nya superhärliga jobb men kunde liksom inte ta in de nya intrycken över huvud taget. Det var som att jag var en åskådare av mitt egna liv. Jag såg allt, jag förstod att jag borde vara glad, skratta men jag kunde inte. Saker jag tidigare tyckt vart kul kändes inte längre och att vara medveten om det var nästan det värsta. Jag var inte mig själv längre. 

Efter detta vart det bara värre. Jag började gråta och slutade inte. Det var en sån där hjärtskärande gråt, en gråt som bottnade i den djupaste av förtvivlan. Det var en tid av så mycket destruktiva tankar så min hjärna har förstängt det mesta. Hon gjorde det så att jag ska slippa minnas det värsta av den tiden och för det är jag henne evigt tacksam. Hjärnan är himla cool på det sättet. 

Texten högst upp är det jag som har skrivit. Det är ungefär så mycket jag minns de första dagarna i maj 2013. Jag är "hon" och mamma är min fantastiska mamma. Jag vet ärligt inte vart jag hade vart idag utan henne. Min mamma till superhjälte!

Det finns ca tusen andra saker att skriva om när det kommer till min depression men för denna gången sätter jag punkt här. Tack för att ni tog er tiden och läste!