Hennes dagbok

Att berätta för någon att man har ADHD kan vara svårt. Det kan kännas lite konstlat och man vet aldrig vad man ska få för reaktion. För mig var det en självklarhet att från dag ett berätta, vara öppen och gärna diskutera diagnosen, men jag vet att det verkligen inte är så för alla. Jag var beredd på frågor, jag var beredd på att få höra en del fördomar också men tyckte att det ändå var värt det. Och det var faktiskt inte fördomarna som gjorde mest ont. För mig var det när jag fick kommentaren att "alla har ju en släng av ADHD" som sårade mig mest av allt. En dag, efter att jag fått den meningen ytterligare en gång vart jag så irriterad att jag slängde ihop ett öppet brev om just detta. Då hade jag dock ingen platform där jag kunde publicera det, men nu har jag ju det! Så här har ni det:

"Öppet brev till alla er som har en familjemedlem/vän/partner/arbetskollega/bekant med ADHD.

Hej! Jag heter Elin, är 27 år och jobbar i klädbutik. Jag älskar musik i alla dess former, både sjunga eller lyssna. Jag skulle beskriva mig som empatisk, framåt och en kameleont, passar in i de flesta situationer med de flesta människor och har en enorm energi. Jag har också ADHD. Varför jag skriver också är just på grund av vad ni kommer få läsa nu.

"Jaha, du har OCKSÅ ADHD. Alla kommer ju ut med sina diagnoser nu, haha. Jag har säkert själv en släng av det!"

........ Och där och då tappade jag precis allt jag skulle säga. Förminskningen blir total, för "alla andra" har ju det nu för tiden. Alla problem, känslor och all förvirring kring min diagnos är plötsligt inte så farligt, för "alla andra" har det likadant.
Jag tror inte ni som säger såhär menar att göra oss (vi med en diagnos, alla har nämligen inte det) illa, men det gör ni. Därför tänkte jag ge er några exempel på hur många tror och hur det faktiskt är att ha ADHD. Min förhoppning är att ta hål på vanligt förekommade fördomar kring diagnosen och få er att förstå hur det faktikst är att leva med den.

 Bara för att du är vimsig och glömmer nycklar eller sl-kort ibland betyder det inte att du har ADHD. Om du därimot gör det dagligen, lägger dom på olika ställen och oftast hittar sakerna i kylskåp (ja, det har hänt), på din balkong eller hängandes i hallen brevid jackan vilket i sin tur leder till att du kommer försent till ett möte eller jobb så kan det vara en varningsklocka.

Att vara känslosam, gråta när du tittar på "the notebook" eller ha nära till skratt behöver heller inte betyda att du har ADHD. Om du har svårt att sätta ord, konkretisera eller förklara varför du känner som du gör därimot kan det var så. Du kanske har svårt med vänskaps eller kärleksrelationer pga ditt sätt att agera, det är också vanligt bland personer med diagnosen.

Att spontanköpa ett par jeans behöver faktiskt inte heller betyda att du har ADHD. Dock kan du ju börja fundera över det om det är ditt sjunde par den här månaden eftersom du ska på ytterligare en spontanmiddag med dina vännner.... Som slutar först 5 på morgonen och du börjar 9 samma dag. Man vill ju inte missa nått!

En sistaminuten resa behöver inte heller betyda en ADHD-diagnos. Men om du bokar en sistaminuten med dina sista pengar trots att el, telefon och dina skulder från förra månaden inte är betalda så kan du ju ta dig en funderare över en utredningen.

"Jag har svårt att koncentrera mig när jag pluggar" är också vanligt att höra. Här får man helt enkelt uppskatta problemet. Har du svårt för att du läser makroekonomi och tycker det är trist eller ligger problemen djupare. Kan du inte sitta still på lektionerna, har ett inre "kli" i kroppen och helt plötsligt funderar över vad du ska laga för middag då tankarna gått: ekonomi -> undra om jag har råd med den där kjolen till helgen -> helg -> fredagsmys -> chips -> hungrig -> vad ska jag äta ikväll. Enkelt förklarat men ni förstår problematiken.

Kontentan av det här är följande: man kan vara virrig, känslosam, spontan och impulsiv utan en ADHD-diagnos. Det handlar om hur det påverkan ditt liv. Vi lever i ett samhälle där vissa saker förväntas av oss och när de förväntningarna inte infrias får det konsekvenser. Att ha ADHD är ett heltidsjobb som kantas av listor, rutiner, struktur och en jävla massa nej. För utan det blir det kaos, inget härligt organiserat kaos utan riktig, skitjobbig kaos som tar tid att komma till rätta med.

Jag menar inte att ADHD alltid är negativt, absolut inte, men det är ingen dans på rosor. All kreativitet, impulsivitet och empati är fantastiskt och jag skulle inte byta ut det mot något i världen. Men förminska mig inte och säg att "alla" har en släng av det, för det stämmer inte."

Puss och gull!